Det är på tok för längesedan Isis besökte Göteborg senast. När det turnerades med förra skivan ”In the absence of truth” fanns rikets näst största stad inte överhuvudtaget med på vägkartan, till mångas besvikelse. Den amerikanska orkestern som får musikskribenter att stapla alla genrebenämningar som börjar på post- ovanpå varandra är med andra ord efterlängtad, och rätteligen så. Årets fullängdare ”Wavering radiant” var ett lyft jämfört med föregångaren och visar upp bandets högtravande dynamik i all dess prakt.

Turnépaketet som når Göteborg och ett nästintill fullsatt Parken utgörs av en smått udda sammansättning band. Seattle-baserade Mamiffer, som ligger på Isis frontman Aaron Turners bolag Hydra Head, är först ut på scen. Den ljudbild som målas upp för publiken är dov och i överkant utsvävande, om än inte oäven. Bitvis låter det riktigt fint, men överlag faller det Mamiffer presenterar lite väl långt ut på ljud-sidan av en skala där ”musik” finns i ena änden och ”ljud” i den andra. Mer sammanhang som binder ihop ljuden skulle ge ett mer intresseväckande resultat.

Att Isis skulle turnera med en hiphop-duo är kanske inte något man hade kunnat gissa sig till. Om man betänker att Dälek delar stall med huvudbandet på Mike Pattons bolag Ipecac blir sambandet genast tydligare. Och det är ingen plastig hitliste-hiphop dessa bitiga killar sysslar med. Det är mörkt och skruvat med samplingar som väcker skräckfilmsassociationer och krypande känslor i maggropen. Det är förvisso inte helt angenämt med basvibrationer som är så kraftiga att de får struphuvudet att vibrera, men de obehagskänslor som Dälek ger upphov till är i övrigt av det positiva slaget. Det är tjärsvart och jävligt, på ett bra sätt.

När det blir dags för Isis att möta sina andäktiga åhörare sker det först i form av råddande med ljudet. Detta skulle kunna ha klarats av tidigare, kan man tycka. I början av framträdandet dras bandet dessutom ändå med ljudproblem som stör upplevelsen och väcker frustration hos musikerna. Det klaras dock upp allt eftersom och förtar på det stora hela inte Isis prestation.

Att de inleder med ”Hall of the dead”, öppningsspåret från senaste albumet ”Wavering radiant”, är ingen större överraskning. Utöver detta bjuds det dock förvånansvärt lite nytt material, publiken får gunga sina nackar till en spretig låtlista där relativt stor vikt läggs på äldre bitar. Aaron Turner står knappt att känna igen då han låtit både hår och skägg växa till synes okontrollerat, så att han kommit att se ut som ett redigt prog-troll. Den musikaliska prestationen är desto mer välbekant. Isis hör till de band som lever efter devisen ”allt eller inget” och när de levererar sina kompositioner så kan man lita på att det är allt de ger. Koncentrationen och det initierade angreppet fattar ett fast tag om lyssnarna och skapar en tät och laddad atmosfär där inget annat existerar än de vansinnigt medryckande tonerna som strömmar från scenen. Av de nya låtarna är det "20 Minutes / 40 Years" som lyser klarast med en ljusstråle som går rätt in i bröstet och väcker ren eufori. Favoriten ”Carry” från ”Oceanic” utgör också en given höjdpunkt, där genomträngande skönhet ligger tätt omslingrad med hjärtskärande frustration. Avrundar gör hårt tuggande "Celestial (the tower)" som med all önskvärd tydlighet visar den ursinnigaste nyansen i den varierade och samtidigt fulländat blandade palett som Isis förfogar över.

Photo: Henrik Dahlberg