Albumaktuella M.A.N har mycket att fira. Tony Jelencovich har lyckats hålla samma sättning över två skivsläpp och musiken har aldrig låtit bättre än nu. Det som presenteras från den kommande fullängdaren ”Massive audio nerve” lovar gott inför framtiden. Mer pang på rödbetan och färre tramsiga inslag, vilket självfallet tas emot med öppen famn. Duetten med gästande Burton C Bell blir dock inte det trumfkort man skulle kunna tro utan låter rätt illa.

Föga oväntat inleder Fear Factory med första spåret från det senaste skivsläppet, såsom de flesta band som hållit på ett tag gör. Meshuggah-tuggiga ”Mechanize” sätter nivån för kvällen. Det som är hårt går hem, medan vissa i sammanhanget softare bitar faller bort helt. De överlag rejält rensiga låtarna från ”Mechanize” står sig väl, eftersom det är just den hårda aspekten av Fear Factorys liveprestation som är stabilast. Helt ute på hal is är kvartetten när de släpper fram bitar från sorgligt daterade ”Digimortal”. Och när Dino Cazares försöker piffa upp en av dessa låtar med ett unket improviserat solo, som klingar falskt vill man blunda, vända ryggen från scen och hålla för öronen. Att Dino Cazares är tillbaka går inte att komma undan. Med enorm kroppshydda spatserar han kors och tvärs över scen som att kungen av nittiotalet har återvänt, och att låtar som han inte har medverkat på skulle spelas är bara att glömma. Bitar från ”Archetype” hade annars blivit ett perfekt kit mellan bandets unga år och ”Mechanize” som tillsammans utgör stommen av kvällens repertoar.

Burton C Bell som aldrig varit en stor livesångare visar högt mod som vågar sig på krävande ”Resurrection”. Skriksången funkar fint, men det är med nöd och näppe som Burton klarar att sätta tonerna i de rena styckena, och han känns inte alls säker. Tvärtom verkar det med nytillträdde trumfantomen Gene Hoglan som i all enkelhet nickar med i låtarna som om det vore lika fysiska ansträngande som att flytta på en schackpjäs. Bjuder till och med på en och annan jonglering med trumpinnarna. Om han sätter föregångaren Raymond Herreras signifikativa dubbeltrampspartier förblir tyvärr en hemlighet mellan Gene och den distdränkta ljudväggen som överröstar både trummor och sång. Så pigga och exalterade över att bevista Brew House känns Fear Factory inte, men med tanke på att de kämpar i motvind, i en halvtom lokal med taskigt ljud på en söndagskväll, kommer de ändå undan med hedern i behåll.