En av de lite tråkigare insikterna med Göteborgsscenen är att Transport League aldrig har fått det stora erkännande de förtjänar. ”Stallion showcase” (1995) och ”Superevil” (1997) är helt klart värdiga att stå i samma monter som Mustasch tidigaste verk (innan Ralf flyttade till huvudstaden) och B-Thongs fenomenala ”From strength to strength” (1997) när det någon gång i framtiden är dags att göra en rejäl museiutställning om stadens hårdrockshistoria.

Tony Jelencovich (sång/gitarr) har sedan dess haft svårt att hålla samman gruppen, ännu svårare att en gång för alla definiera soundet och få ut slagkraftigt material. Ett återskapande av någon form av tidig sättning av bandet gav ”Boogie from hell” (2013), vilken nu följs upp av ”Napalm bats and suicide dogs”. Ett dussin samlade dieseldoftande skrik och skrän-nummer, som en skön motvikt mot överambitiösa grupperingar i veckans frisyrer och sponsrade kläder från topp till tå.

”Napalm bats and suicide dogs” är transportligans mest svårbedömda platta. Det låter som det skall och det låter bra. Men jag saknar spralligheten, ni vet de där låtarna som när de spelas live så rusar alla fram mot scenen och hundra liter utspilld öl ligger som en geggig filt över konsertlokalens golv. Oavsett faktiska omständigheter förmedlar ”Stallion showcase” ett band som synkade antalet skrivna låtar med antalet uppdruckna ljumna folköl i studion. Arton år senare pendlar verksamheten mellan pastisch, nostalgi och en obekväm allvarsamhet.

Här och där hittar vi konservad storform från förr. ”Pussy law” går utmärkt att studsa till och ”Monster driven” stänger butiken på ett föredömligt vis. ”Only for fear” exploderar gång på gång och till ”Kill kill faster” har de ligan lurat in en barnkör i studion som adderar ett nytt fräscht lager. Wow-effekten är dock inte lika påtaglig som förr och delar av plattan är att ses som en transportsträcka.