På poppisklubben Pustervik i Göteborgs hjärta pågår febril aktivitet. Det är sen eftermiddag och förberedelser pågår inför kvällens konsert med brittiska Uncle Acid & The Deadbeats. Trummor soundcheckas och det springs upp och ned i trapporna backstage. Utanför står några långhåriga karlar och lastar ut instrument och utrustning ur sin buss. En spenslig turnémanager med stripigt grått hår hugger tag i den av karlarna som jag har stämt träff med åt mig. Det är Kevin Starrs, bandets grundare och frontfigur. Uncle Acid själv alltså, klädd i svart med en puffig sammetskeps käckt på svaj. Vi skakar tass och utbyter artighetsfraser innan vi beger oss upp till logen för en pratstund i lugnare miljö.

Uncle Acid & The Deadbeats är mitt uppe i en längre Europaturné och gör i kväll sitt andra Sverigegig för denna vända. Biljetterna är slut sedan länge, något Kevin såklart är belåten över. 

– Varje gång vi kommer till Sverige blir det utsålt överallt. Det verkar som om vi har många fans här, konstaterar Kevin och tillägger att han är tacksam för den svenska publikens lojalitet.

Hur är det i resten av Europa?

– Det är olika från ställe till ställe. Vi har några starka baser, som Berlin, London förstås och en del platser i Danmark.

"Jag vill inte se en bild av en leende Joe Perry på stranden i bar överkropp, det är bara äckligt."

Albumet som bandet turnerar på heter ”The night creeper” och släpptes nu i höst. Kevin själv är riktigt förtjust i sitt alster, men å andra sidan säger han sig gilla allt han gör. Annars vore det ju ingen poäng med att göra det, menar han. Jag frågar om han är den typen av person som hakar upp sig på alla små misstag när han lyssnar på en skiva i efterhand.

– Inte direkt, även om det är lätt att hamna i det. Men det är så många misstag på skivorna att det skulle driva mig till vansinne om jag började tänka på det. Man får se det som att man har fångat ett specifikt ögonblick i tiden och sedan lämna det.

Hur skulle du säga att bandets sound har utvecklats? För mig låter det som att era popinfluenser blivit mer framträdande, till exempel.

– Ja, kanske det. Det är kanske fler olika influenser som har kommit in i bilden som vi inte har visat förut. Men för mig känns det som en naturlig utveckling. Det är mer av ett popsound som kommer in, inspirerat av gamla tjejgrupper. Stämmor har vi ju alltid haft.

Hur uppfattar du att publiken har reagerat på den utvecklingen?

– En del vill ha det de först fastnade för. Säg om de fastnade för ”Blood lust” så vill de ha en ny ”Blood lust” eller om de fastnade för ”Mind control” så vill de ha en ny ”Mind control”. De vill ha det de gillar. Det är begripligt men för mig känns det bättre att gå framåt och inte bara upprepa mig om och om igen. Det är inte vad en musiker borde göra. Dessutom är det omöjligt att göra alla nöjda.

En uttalad ambition för bandet har varit att blanda ljuvt med ondskefullt. Det är en fråga om kontraster, något Kevin säger sig alltid ha varit svag för.

– Svart och vitt, dag och natt, gott och ont. Stämmor och harmonier mot onda, äckliga riff... Jag tänkte att det skulle vara intressant att använda sig av kontraster på det sättet i musik. Tunga band tenderar att köra allt tungt, texterna och allt. Det är helt okej om du gillar det men jag föredrar att blanda in annat också.

Var rädd för Polisen

”The night creeper” är bandets fjärde album och utgår liksom de tidigare ifrån ett tema. I det här fallet är det kanske än mer än tidigare ett filmiskt tema med en berättelse som löper genom skivan. Kevin Starrs är ökänt hemlighetsfull när det gäller detta och vill gärna att lyssnaren ska göra sin egen tolkning. När jag frågar vad han kan tänka sig att avslöja om historien på senaste plattan ger han dock trots allt en rätt så ingående förklaring.

– På sätt och vis handlar den om media och etablissemanget som går ihop för att kontrollera människor och säga ”detta är vad du ska tro”. Night creeper-karaktären är skapad av media och Polisen för att skyla över brott som Polisen begår. Det är alltså egentligen Polisen som mördar folk av olika skäl och de skyller det på de hemlösa. De sprider rykten om att det är en hemlös man, The night creeper, som är ute efter att ta livet av folk. De skrämmer upp folk, skapar splittring i grupper. Det är den centrala idén för skivan och poliskonstapeln på omslaget, det är han som är den verklige night creeper. Någon som står för det goda är i själva verkat den du borde vara rädd för.

Det är ju ett relevant tema, utifrån hur media agerar…

– Ja det ser du ju hela tiden – lögner, att man för folk bakom ljuset...

”Var rädd”...

– Precis! ”Var alltid rädd, var rädd för din granne, prata inte med någon”... Jag tyckte att det var ett intressant koncept att jobba med.

Folk gör ju gärna sina egna tolkningar när de inte får så mycket information. Vad vill du att dina lyssnare ska få med sig när de lyssnar på plattan?

– Det är upp till dem. Jag har hört att en del tror att det är en Jack the Ripper-historia som utspelar sig vid den tiden. Min tanke var mer New York på 1950-talet, men det spelar egentligen ingen roll.

Om någon skulle göra en film baserad på skivan, vilken regissör skulle du välja då?

– Haha, bra fråga! Jag skulle nog vilja regissera den själv. Och så skulle den bli urkass, ett slöseri med pengar. Och så skulle alla klaga på den. Det tror jag skulle vara det bästa, att bara irritera alla, skrattar Kevin.

Den skulle sluta som en kultklassad B-film…

– Antagligen! Den skulle vara så usel att det skulle bli bra, haha.

Ni använder en hel del vintage-utrustning, vad kan du berätta om det?

– Det är som en blandning av gammal och ny utrustning. Många band gör en stor grej av att de bara använder gamla grejer, medan jag använder det som jag tycker låter bäst. Jag har nya gitarrer, nya pedaler, gamla tweed-förstärkare ihop med nya tweed-förstärkare… I studion spelar vi in analogt, med band, och sedan tar jag hem materialet och arbeta med det digitalt. Så det är både och. Vi är inte snobbiga när det gäller det.

Brukar du ha en idé i huvudet om hur du vill att det ska låta innan du börjar?

– Ja och i stor utsträckning är det något du får när du spelar in på band. Det är en viss kvalitet, som den grynighet du får om du spelar in med riktig film. Det ger albumet ett visst sound.

Nej till egon och Twitter

Mystik och en aura av hemlighetsmakeri är något som omgivit Uncle Acid & The Deadbeats sedan Kevin Starrs startade bandet i Cambridge 2009. Till en början visste man inte vilka som ingick i sättningen och bandet lät sig ogärna fotograferas. Dimridåerna har lättat något, så här några år senare. Men om man läser den pressrelease som följde med ”The night creeper” så är den fortfarande väldigt inriktad på att framställa Kevin som en gåtfull person och bandet som ett skyggt gäng som håller sig ur strålkastarljuset. Jag frågar Kevin om det är så han vill framstå.

– Ja, på sätt och vis. Vi gör sällan fotosessioner eller intervjuer och vi kommunicerar inte så mycket med fans. Jag tycker att det gärna får finnas något slags barriär mellan media, folk överlag och vårt band. Folk vill alltid veta vad som gömmer sig bakom ridån, men jag gillar att hålla den distansen.

Är du obekväm med uppmärksamheten?

– Njae, börjar Kevin och vrider på sig så att korgstolen han sitter i knakar.

– Eftersom ingen vet vilka vi är så kan vi gå runt ute utan att bli störda, vilket är toppen. Det är rätt skönt att ingen vet så mycket om oss.

Den inställningen skriker inte direkt ”stort ego”. Vilken storlek har ditt ego?

– Haha… Jag har inte direkt något ego, det har nog ingen i bandet. Det handlar om musiken. Det är klart att man är stolt över sin musik och sina framträdanden, men mer än så är det inte för oss.

I mötet framstår den ”gåtfulle” mannen främst som lågmäld, vänlig och lite försiktig men också bestämd när det gäller sådant han sätter värde på. Inledningsvis lite avvaktande, under samtalets gång allt mer öppen och munter. Jag undrar om det är viktigt för honom som person att få uppskattning för det han skapar.

– Nej. Det är därför jag har använt olika alter egon för varje skiva, så folk vet aldrig säkert vem jag är eller vad storyn bakom de olika namnen är. Så nej, jag bryr mig inte så mycket. Det är förstås trevligt att få erkännande för sin talang och så men det är inte därför vi gör det här.

Vad är då den viktigaste delen av att göra musik?

– Det handlar om att det är något som du bara måste göra, något du behöver. Jag har så många låtar och melodier som jag inte bara kan ignorera, jag har ett behov av att skriva låtar. Det är därför jag gör det, för att tillfredsställa mitt eget behov och göra mig själv lycklig.

Med tanke på hur ditt band framställs och det intresse folk har för er, tror du att det är något med vår tid som får folk att längta efter mystik?

– Jag tror det är för att tillgången är så liten. Att det är så annorlunda jämfört med vad alla andra gör. Mainstream-musik och så, men också artister som jag såg upp till förr som nu har Twitter-konton och tar selfies. Det får mig att tänka ”näe, det där var inte vad jag växte upp med”. Jag vill inte se det. Jag vill inte se en bild av en leende Joe Perry på stranden i bar överkropp, det är bara äckligt. Jag vill att det ska finnas en viss anda av mystik runt musik och det är något som håller på att försvinna. Alla har gigantiska egon och vill konstant visa upp allt de gör. Ingen bryr sig egentligen men ändå bara pågår det och jag tycker det är hemskt. Ju mer ett band kan distansera sig från det där, desto bättre.

Det började med The Beatles

Kevins musikintresse väcktes tidigt i och med att hans föräldrar lyssnade mycket på band som The Beatles, Simon and Garfunkel och Rolling Stones. Sedan började han upptäcka musik på egen hand och fastnade för Black Sabbath och andra tyngre grejer. Jag undrar vilken artist eller vilket band som var hans första stora kärlek och om det är något han kan nämna utan att skämmas, vilket får honom att skratta.

– Hahaha, bra fråga! 

– The Beatles var nog det allra första, eftersom min pappa lyssnade mycket på dem. Sedan blev jag väldigt förtjust i Aerosmiths 70-talsgrejer, Guns N’ Roses, Led Zeppelin. Jag hade perioder av att vara besatt av ett band för att sedan gå vidare till nästa band. Black Sabbath var väl för mig det där stora, livsomvälvande bandet.

Finns det några mer samtida band som har influerat dig?

– Influerat vet jag inte… Det skulle vara Blood Ceremony då. De startade några år före oss och jag kollade in det de gjorde och tänkte att det var häftigt att de kunde göra något som lät så gammalt och annorlunda. Det inspirerade nog mig att våga göra något själv. Jag älskar det bandet, de är toppen.

Om du måste välja, vilken Beatle är du och varför?

– Det var en bra fråga, hmm… Kanske Paul, haha. Jag har alltid gillat Paul. Han har en unik känsla för melodi som få människor har. Alla hans låtar är så melodiska, det är något jag alltid har gillat. Men jag gillar dem allihop.

Och för att representera den andra sidan av ert sound, vilken låt har tidernas bästa riff?

– Åh… Jag gillar verkligen Black Sabbaths ”Supernaut”, särkilt riffet i versen är bara så bra. Jag bara älskar det.