När jag får tag på Andreas, gitarrist och bandmotor i Passiv Dödshjälp, är gruppen i färd med att göra sig redo för att gå in i studion för ett nytt album. De har pausat live-spelningarna till förmån för att bara fokusera på att sätta en ny tiotummare – och målet just nu är att åtta låtar ska få plats. Skivan kommer få namnet ”Tecken på idioti” och han erkänner att det finns material för en fullängdare. En naturlig fråga formar sig kring varför de inte kör ett helt album när de ändå har material och tillfälle.

– Vi har kört igenom alla formaten förutom just tiotummare. Och på vinyl kommer den bli snygg som tiotummare med splatter på.

Så enkelt kan det vara ibland. Andreas fortsätter att berätta att han varit rätt missnöjd med ljudet på de senare släppen med Passiv Dödshjälp och hoppas och tror att de nu kommer kunna få ett ljud som gör musiken rättvisa. Mycket av inspelningarna kommer att äga rum på Studio Overlook, men gitarrer kommer läggas i replokalen och mixning kommer ske i Jönköping.

Inte ute efter att passa in

Passiv Dödshjälp hade fått upp farten som live-band under förra året och Andreas nämner höjdpunkerna som Bloodshed Fest i Holland och spelningen på Café 44. När jag frågar varför så förklarar gitarristen att det enbart beror på att saker och ting fungerade de gångerna - för att sedan förklara hur pass ofta saker och ting faktiskt inte funkar med teknik och utrustning. Och så enkelt kan även det vara.

Som sig bör så vill bandföreträdaren tala sig varm om det nya materialet och hur pass starkt det är. Jag säger att de på senare tid haft ett väldigt rakt och okomplicerat sound, men Andreas är snabb att påpeka att det nya materialet är mer rock´n´roll och även en del Deftones ska ha smygit sig in. Men han försäkrar om att plockslingorna som är så karakteristiska för bandet finns kvar. Vi fortsätter prata om var man ska placera Passiv Dödshjälp, att de sticker ut, och Andreas blir märkbart engagerad när jag frågar om de är crust/punk  - eller vilken scen tillhör de?

– Vi är inte ute efter att passa in, vi är oss själva.

Ganska rak och talande mening även med tanke på en del texter som rör scenen och hur en subgenre som crustpunk som borde handla om inkludering och gemenskap – men ofta är motsatsen, menar Andreas.

– Åtminstone jag föraktar elitisterna. De som sätter upp reglerna och alltid anse sig veta vad som är bäst. Istället för gemenskap kan man bli klassad som "ovärdig", bara för att man inte har rätt visuella attribut.

Andreas kommer då in på texterna som även på nya skivan behandlar ämnet, till exempel får vi en låttitel som heter  ”Inga gaddar, ingen brud” – på tal om visuella attribut. Andra låttitlar som han vågar ge namnet på är ”Vardagsskryt”, ”Under guds vingar” och ”Flytande glädje”.

Jag lämnar Passiv Dödshjälps draglok med att fråga om sättningen. Det är bara han och Magnus (sång) kvar från originalsättningen. Men övriga medlemmar har varit med en sex- sju år minst. Så speciellt nya känns de inte, säger han. Jag ska just fråga om anledningen till varför de har två sångare, om de bara blivit så eller om det finns ett syfte, när det visar sig att det nu bara är en sångare i bandet. Andreas blir fåordig om anledningen utan svarar bara – ”på grund av diverse komplikationer”. Och så enkelt kan det vara.