Death Ray Boot § § §

Slagthuset, Malmö 2015-05-29

Efter fyra år gamla fyrspårshistorian ”Not big on the boogie” är hemmasönerna Death Ray Boot redo för nya och större äventyr. In Flames-sångaren Anders Fridén har knutit trion till sitt Razzia Notes, vilket kommer att hjälpa till med ungefär de saker kändisskap brukar hjälpa till med. Publicitet och sådant där. Death Ray Boots skrammelrock är inget för den decibelallergiske.

Anförda av sångaren/gitarristen Andreas Wulcan (även medlem i Deville) är det bara gasen i botten som gäller. Killarnas musik är att liknas vid Jimi Hendrix tolkning av ”The star-spangled banner” framförd under ett åskoväder. De relativt mjuka gitarrfigurerna kompas av ett basmuller som skulle få Thor att darra av nervositet. Mjukhårt, hårdmjukt och snyggt!

Satan Takes A Holiday gör aldrig en dålig spelning, inte ens en medelmåttig eller ganska bra. Även om publiken skulle bestå av en endast en dödblindstum utomjording är jag övertygad om att denne skulle bli medryckt av Stockholmstrions boogie woogie-rock. Hur mäter man om en konsert är riktigt bra? Är det när man kan varenda låt och musiken låter lika bra som på skiva eller ännu bättre?

För egen del blev det denna gång när jag försökte finna en överkomlig låt jag kunde offra för att snabbt kila in på toaletten och tillbaka. Gå under ”Missy”? Otänkbart! Gå under ”Zombie hands”? Spöstraff på bara tanken! Undertecknad fick lära sig att hålla sig. Fick bli att offra första halvan av ”Pony high” för att komma tillbaka till en grovyxad version av den annars radiovänliga dängan. Distad bas är kvällens melodi och där besitter även Satan Takes A Holiday en stark resurs i Johannes Lindsjöö.

Låtarna från senaste plattan ”Animal man woman” utgör stommen denna kväll. Helt i sin ordning tycker jag. Energi och passion i ett, och inte lika gråmulet som delar av föregångaren ”Who do you woodoo”. ”Talk of the town” är en av de bästa svensktillverkade rocklåtarna från detta decennium., vilket är ett faktum som accentueras denna kväll. Andra viktiga detaljer gör sig också påminda. Exempelvis att Fred Burman är en stor sångare som blommar ut ordentligt på scen. Och att Satan Takes A Holiday alltid gör sitt bästa för att varenda konsertbesökare skall känna sig som välkomna gäster i vardagsrummet.