”Let 's make it clear I don't belive in god and I deny the holy ghost” deklarerar Niklas Stålvind trotsigt i öppningsspåret ”Shoot to kill” på Wolfs åttonde fullängdare. Det är naturligtvis en av årets bästa öppningsrepliker i en låt och sammanfattar på något sätt hårdrockens hela ande(!)mening. Att ställa sig i opposition, provocera och anta rollen som rebell. Det funkade naturligtvis bäst på 80-talet men får kanske en annan mening på 2020-talet. Att spela klassisk hårdrock och heavy metal är både extremt konservativt och reaktionärt. Men det finns samtidigt något upproriskt i att hålla kvar vid de gamla gudarna som stavas Judas Priest och Accept. Förneka samtiden liksom.

Stålvind innehar landets vassaste metalröst. Den har inte rostat alls sedan debuten för 21 år sedan utan är fortsatt lika skarp som en sågklinga i skrevet. Musiken tar i stort sett inte hänsyn till att det gått 35 år sedan genren hade sin absoluta peak. Är du uppväxt på 80-talet så älskar du Wolf. Gillar du heavy metal trots att du inte var född när det begav sig älskar du Wolf.

Jag skulle vilja påstå att Wolf har en särställning på den svenska hårdrocksscenen. Kanske för att det ibland tar väldigt lång tid mellan plattorna. Det är över fem år sedan vi hörde något från varglyan utanför Örebro. Så när det väl händer är det en ganska stor grej. Niklas Stålvind har min största respekt. Hans kompas är aldrig felkalibrerad och han missar aldrig målet med sin musik: att leverera heavy metal av finaste sort. Och det är alltid väl värt att väntan.

Och ”Feeding the machine” är inget undantag. Jag sitter med ett fånigt leende från början till slut. Låtmaterialet håller extremt hög kvalitet rakt igenom och utförandet är i det närmaste felfritt. Här finns allsångsvänlig arenarock som i ”Midnight hour”, ”Feeding the machine” och ”Dead man's hand” och mer komplexa stycken som ”Mass confusion”, ”The cold emptiness” eller den King Diamond-doftande ”The raven”. Jag älskar oavkortat varenda riff, gitarrsolo och falsettskrik. Och det borde du också göra!