När noisebandet Unsane gick i graven ville sångaren och gitarristen Chris Spencer gå vidare. Svaret blev att kontakta Jim Coleman från avsomnade Cop Shoot Cop som Chris känt sedan mitten på 80-talet. Och tillsammans med Chris Pravdica (Swans) och Phil Puleo (Cop Shoot Cop/Swans) startade man Human Impact. Ambitionen var att skapa musik med fler dimensioner än bara den noiserock som Chris gjort i Unsane.
 

Och på debuten hör man att den ambitionen till stora delar uppfyllts. Visst låter det i vissa avseenden som Unsane vilket beror på Spencers röst och gitarrer men det musikaliska uttrycket är så mycket bredare nu. Samplingar och keyboardmattor, en väl sammansvetsad rytmsektion och en annorlunda musikalisk ansats har resulterat i en spännande platta. Den kan väl enkelt beskrivas som dystopisk postpunk med inslag av industrirock från 90-talet. Det är kargt och kyligt, storslaget och strippat på allt lullull. Albumet är sammanhållet och känns som en helhet.
 

Jag gillar det jag hör. Gillar du hur alternativ rock lät 1993 så är det här en skiva för dig. Plattan är som ett ljudlandskap som andas storstad, regn och dålig mental hälsa. Men det är samtidigt en storslagen upplevelse som är gediget utförd och komponerad. Just helhetskänslan är plattans stora styrka. Varje låt har sitt eget existensberättigande men tillsammans blir det som en svart sol med enorm dragningskraft. En fantastisk musikupplevelse.