Efter ”Burning Japan Live 1999” (2000) och ”Tyrants of the rising sun” (2008) släpper Arch Enemy ”Live at Budokan” vilken gör hattrricket i liveskivor inspelade i Japan komplett. Hemlighetsmakeriet kring skivan har varit ännu mer omfattande än när senaste skivan ”War eternal” spelades in med nyrekryterade Alissa White-Gluz utan omvärldens vetskap. Inför inspelningarna av ”Live at Budokan” ville bandet skona White-Gluz och Nick Cordle från onödig rampfeber, vilket innebar att duon inte fick reda på att framträdandet inför 10 000 euforiska japaner skulle spelas in. Michael Amott ville enligt ett rumäniskt webbzine visa en mer avskalad och inte så kontrollerad sida av bandet. Nick Cordle lämnade dock bandet kort efter giget vilket enligt samma källa skall ha ställt till en del med rättigheterna kring ”Live at Budokan” då han sedan uppbrottet bosatt sig på en ö långt bort från civilisation, telefon och Internet.

”Vill Nick ha några Spotify-cent från denna skiva får han väl för fan lämna djungeln och höra av sig” lär Amott ha sagt apropå om Cordle över huvud taget känner till ”Live at Budokan”. Arch Enemys nyfunna fuck off-attityd tog sin början i bandets tolkningar av Anti Cimex ”When the innocent die” och Moderat Likvidations ”Nitad”, vilka tillsammans med fyra andra punkgodingar har fått plats på denna liveupptagning. KSMB, Rövsvett, De Lyckliga Kompisarna och Strebers ställer verkligen engelsktalande White-Gluz talanger i en ännu bättre dager.

Ljudet är överlag punkigt svajigt på sina håll, men det förstärker närvarokänslan. Arch Enemy verkar ha väldigt kul på scenen. Det skojas på mängder av språk och det pratas väldigt mycket om hårfärg från scen. Enda smolket i bägaren är det sju minuter långa bassolot som delar upp upplevelsen i två delar. ”We will rise” (eller ”We want rice” som setlisten i bookleten underfundigt uttrycker sig) avslutar en unik konsert som japanerna kommer att tala om i decennier.