Det är när jag hör låtar som ”Serpentime”, tredje spåret på Foghounds andra album, som jag inser varför jag aldrig kommer att tröttna på rock. Drivande riff och pulserande rytmsektion får blodet att koka likt kylaren på en amerikansk 50-talsbil. Eller varför inte den efterföljande ”On a roll” som med sitt Fu Manchu-riff får mig att vilja tanka en monstertruck med spillolja och åka mot solnedgången i någon öken i södra Kalifornien.

Den här Baltimorekvartetten vet verkligen hur man gör sin rock så högoktanig som möjlig. Mitt gröna hjärta får stå åt sidan en stund medan jag lever ut mina bilägardrömmar. Ner med rutan och plattan i mattan. Det är sådan musik Foghound spelar. Att hela härligheten är inspelat i Corrosion of Conformitys egen studio i Raleigh av ingen mindre än Mike Dean själv på analog tejp gör inte den här riffmackan sämre. Hård östkust möter söderns träskvärme och skön stoner uppstår.

Man kan naturligtvis argumentera för att en låt som ”Rockin' & rollin'” knappast känns krispigt fräsch eller nyskapande. Men svänget går inte att motstå och ibland är bra rock bara rock helt enkelt. Det ligger i rockens natur. Vi kan ha en längre diskussion om vad rock är och ska vara men just nu struntar jag i att analysera saken så mycket och bara låta Foghound göra sin grej. För de gör det ju så bra.