”10100II00101” har inte bara en konstig titel, det är också en skiva till bredden fylld av vilda, våghalsiga och vindlande utflykter längs den extrema hårdrockens frontlinjer. En stark och tydlig influens är det tidiga Mastodon, särskilt som de lät på EP:n ”Lifesblood” från 2001. Om Mastodon på den tiden bara var brutala och malströmskaotiska så fyller Scientist ut tavlan med fler nyanser, lugnare partier, melodier, och ger lyssnaren mer andrum. Beröringspunkter finns också med Kylesa, även om Scientist generellt håller högre tempo och är brutalare, och i vissa partier med The Dillinger Escape Plan, även om Scientist aldrig ballar ur i virtuositeter eller mathcore. 

Första spåret ”The singularity” börjar skitsnyggt med två gitarrer som gnisslar i duett, fortsätter ut i ett Mastodon-inspirerat oväder med skrik och gap för att till sist avslutas med ett tungt riffande i lägre tempo, likt något Melvins eller Big Business hade kunnat bjuda på.

Inledningen av andra låten ”Siege capture control” för tankarna till ”Burn”, den första låten på Neurosis skiva ”The eye of every storm” från 2004. Det är långsamt, melodiskt, vackert, ödesdigert, olycksbådande och astungt. Halvvägs in i den nästan tio minuter långa låten så bryts lugnet av en slamrande riff- och skrikattack som forsar fram under efterföljande minuter, bara för att i de sista sekunderna förvandlas till en enkel och skör mollmelodi. 

Flera av låtarna är långa och variationsrika landskap som växlar mellan olika känslor. ”Gravity well” börjar som ett vackert rymdrockepos med bas och trummor i första rummet, ackompanjerat av ett fint och diskret gitarrarbete, som sedan förvandlas till ett galet blast beats-helvete. Det instrumentala spåret ”Limb” är nog det enda på skivan som inte skaver eller gör ont. Istället är ”Limb” en vacker och flummig Pink Floyd-smekning som vaggar in lyssnaren i en falsk trygghet om att tiden är kommen för lite vila och eftertanke. I ena hörnet av omslaget till skivan, strax under en zombie-mammut med fyra ögon och åtta bläckfisksnablar, svävar en astronaut i världsrymden, förlorad och på samma gång hemma i det oändliga tomrummet. Det är en bild som jag tror symboliserar låten.

”Baptistina” inleds med ett citat om att utplåna mänskligheten, lånat från superskurken Ultron-6 från den tecknade Marvel-serien ”Avengers: Earth's mightiest heroes” från 2011. Låten bär också samma namn som den asteroid som den amerikanska rymdmyndigheten Nasa under lång tid trodde var skyldigt till dinosauriernas undergång på jorden för 65 miljoner år sedan. Den teorin har fått mothugg på senare år, och Nasa är inte längre så säkra på att asteroidbältet Baptestina kan skyllas för dinosauriernas utdöende, men det dåliga ryktet lever kvar och ”Baptistina” är nog sannolikt en saga om massdöd och mänsklighetens undergång. Dessutom är det en bra låt.   

Scientist utmanar och tar risker men balanserar hela tiden rätt, på gränsen till galenskap och kaos men utan att ramla ner i avgrunden, och med skivan ”10100II00101” bjuder de på en snygga kompositioner som ger chans till både eftertanke och headbanging. Flera låtar sticker ut och innehåller detaljer eller passager som gör lyssningen rolig och omväxlande. Skivan präglas också av en jammig känsla som får mig att misstänka att bandet skulle kunna vara riktigt bra live, så håll utkik!