Paret Vic (sång/trummor) och KW (sång/gitarr) har sex år och två fullängdare bakom sig som experimentellt sludge-, drone- och doom metal-band. Med sitt tredje album ”Glory, glory! Apathy took helm” har den kanadensiska duon lämnat den terapeutiska debuten och det dystopiska andra albumet bakom sig – för att istället gå samman mot apatin och för otyglad optimism.
Därmed inte sagt att trean för den sakens skull spritter av glädje och entusiasm i bubbliga, fnittriga harmonier gjorda för hitlistorna.
”Glory, glory! Apathy took helm!” har en likaledes introspektiv grundton som föregångarna och speglar medlemmarnas engagemang för homo-, trans-, queer- och hbtq-personers rättigheter med hänsyn till en allt mer inskränkt social kontext.


Utifrån egna erfarenheter lyfter de fram positiva likväl som negativa sidor av sina val i livet. Alla former av förtryck, veganism och djurrätt är också viktiga ämnen som berörs. Inte direkt vanliga spörsmål inom doom metal, vad jag vet.
Allt uttryckt i benhård, råtung doom och intensiv primalskriksång som framkallar lika stor del obehag som fascination. Inom ramen för denna febrigt laddade doom har de till skillnad mot tidigare album med förmodad CRISPR-Cas9-teknik inympat en simultan struktur byggd på en större mängd sludge, och som i titelspåret ”Glory, glory!” även omfattar en ansenlig dos körsång. En körsång som utförs av en 13 kvinnor stark kör ledd av den kanadensiska kompositören Laurel Minnes.
 

Som albumtiteln antyder hänger ”Glory, glory!” på ett sömlöst sätt samman med ”Apathy took helm!”, som successivt eskalerar i en orgie i burdusa riff och hårt drivna slagserier på trummorna – flankerat av ohämmade sångattacker.
Vic, som lärde sig spela trummor i samband med att bandet bildades, bränner in sitt distinkta beat i ”You who has never slept”. Ett spår vars nedtonade, disharmoniska arrangemang får luft under vingarna tack vare en pulserande vrede.
”Glory, glory! Apathy took helm!” är ett ambitiöst, för att inte säga pretentiöst, verk fyllt med energi och utlevelse som i positiv bemärkelse smittar av sig och berör på flera olika känslomässiga plan.
Först och främst är det ett album som utmärker sig med sin elektriska spänning som det inte går att ducka för, vare sig det gäller dess text eller musik. Sammantaget är ”Glory, glory! Apathy took helm!” en komprimerad detonation briserad i ultrarapid.

https://vilecreature.bandcamp.com/