Att recensera nya Danko Jones-skivor varje dag skulle vara mitt drömjobb. Jag vet exakt vad jag får; punksoulig hårdrock med den där Danko som monumental centralfigur. Han ser likadan ut idag som när han och bandet som bär hans namn spelade på Sticky Fingers lilla scen för femtontalet år sedan. Musiken på tolfte albumet bjuder inte på några chockerande musikaliska inslag, men att det är en ny skiva hörs faktiskt. Danko Jones är inte mossig, tvärtom. Titeln ”Fire music” ljuger inte, det glöder fortfarande om Danko. Så länge det finns fruntimmer att sjunga om lär bandet bestå.

Innehållet i ”Wild woman” behövs inte förklaras. Inga metaforer, inga förnekelser. Inget våld, bara kärlek. Danko Jones är förmodligen det hårdrocksband som frekventerat ”she” hårdast sedan glammetallen dog. ”Fire music” är lite mer ”rakt på” än ”Rock and roll is black and blue”. Kortare och snabbare låtar som är mer ett sammanhållet sound än arenahits. Men jäklar vad det svänger om de elva bitarna. Har du svårt att komma ur sängen efter den mörka vinterperioden är skivan som att slänga i sig en lastbil fylld av d-vitamin.

Självklart innebär ny skiva även ny trumslagare – denna gång heter mannen bakom pukorna Rich Knox. Han sköter sig exemplariskt och är en av de mest energiska takthållare den kanadensiska trion fogat över. Om han är anledningen till att ”Fire music” andas mer Misfits än AC/DC är måhända bara tomma spekulationer. Men jävligt gött låter det!