Bakom det smakfullt ödesmättade omslaget till ”Stellar” döljer sig den tyska kvartetten Der Weg einer Freiheit. Ett band vars namnval man kan ifrågasätta både politiskt och estetiskt men som ändå är på uppgång då man sedan starten 2009 varit aktiva på utgivningsfronten samt på vägarna runt om i Mellaneuropa.  Med dessa insatser bakom sig är man nu aktuella med sin nya giv (släpps 23:e Mars i Europa) och som affischnamn på en del av sommarens festivaler.

"Stellar" är bandets tredje fullängdare, om man räknar in den egenutgivna och självbetitlade debuten, och kan mycket väl betyda ett viktigt steg mot att nå ut till en större publik. Det vi möts av på albumets sex spår är nämligen en väl utförd blandning av melankoli och aggression som dessutom kostats på en bra produktion. Ett smart drag då insatserna bakom instrumenthantering och låtskrivande representerar enhetens mest framträdande kvalitéer.

Den klara och tydliga ljudbilden som här skapats lyfter det precisa utförandet ändamålsenligt och definierar samtidigt bandets vilja att utvecklas. En framåtanda som tydligast avtecknar sig i inledningen av albumets första spår ”Repulsion” och i senare delen av ”Letzte Sonne”, det avslutande.  Här både vill och vågar man skapa en dynamik inom det ganska snäva ramverk som man valt att verka inom. Det vi bjuds på under resten av albumets speltid är den lite snällare sort av andra vågens black-metal som låter som den lät speciellt i Sverige under mitten av 90-talet. Den sort som drivs av mollbestrukna melodier över distade ackord och vars ljudmattor låter mer melankoliskt behagliga än skrämmande och farliga.

Det tekniska utförandet är helt prickfritt och låtarna innehåller både välkomponerade passager och en del överraskningar i form av ett mer varierat gitarr- och trumspel än bandet uppvisat tidigare. Imponerande är också hur väl man lyckas väva in de lite vågade greppen på ett sätt som berikar kompositionerna utan att kontrasterna känns forcerade. Detta till trots är det ändå för mycket av välanvända standardmått här för att generera en riktigt spännande åktur. Dessutom motarbetas upplevelsen av den på modersmålet framförda sången vars entoniga skrik enträget pekar på det faktum att man har svårt att förmedla en botten i känsloregistret på ett övertygande sätt.

Därtill saknar man de världsfrånvända dimensioner som en stor del av den mer esoteriskt intresserade black-metalpubliken lärt att förvänta sig. ”Stellar” kommer istället att finna sina följare bland dem som vill ha sina svärtade toner välspelade och relativt lättillgängliga. Jämfört med föregångaren, 2012 års ”Unstille”, som var en mer puritansk avkomma, så representerar dagens föremål för granskning en positiv utveckling och en potential till att använda den musikaliska paletten mindre genretroget. Detta bådar gott inför framtiden och tryggar ett med viss tveksamhet godkänt betyg.