Efter en lika kort som smygande introduktion lösgör sig The James Cleaver Quintet med något som närmast kan liknas vid freak out-rockabilly i hardcoreförpackning. De inledande tongångarna visar sig vara, trots de multipla stil- och genrebytena, skivans grundsignum. Britterna själva föredrar att omnämna sin musik som ”south coast weird-core”, vilket säkert är korrekt om man förstår vad det betyder.

Vad som däremot står helt klart är att Eastbourne/Ashford-bandet gör allt som står i dess makt för att stöka till det och skapa oförutsägbara svängningar i pendeln. Vissa spår bär på en antydan om punkig gospel medan andra å sin sida stryker kring en standardiserad metalcore med breakdowns och allt; samtidigt som jazzen gör sin entré i en annan av kompositionerna tar smäktande stråkar över i en tredje. En låt som ”Mock the weak”, som gästas av Pete Fraser (Down I go), drar i sin meckiga struktur tankarna till The Dillinger Escape Plan eller ett Meshuggah i form av ett kompband till Johan Lindbergs Trio.

The James Cleaver Quintet har, till skillnad från till exempel Johan Lindbergs Trio, ingen i bandet som heter James Cleaver. Däremot har de medlemmar vid namn Jacky Udon (sång/skrik), Maud E Licious (gitarr/sång), J-SPLAFF (bas), Porl Faud (trummor/cymbaler) samt en ansvarig för keyboard/gitarr/sång/samplingar vid namn ”At The Quark-In”. Vad man kan säga om The James Cleaver Quintets debut är, trots dess sturska attityd, skrikiga framtoning och stökigt riffdrivna arrangemang, att de bjuder på sig själva och vågar ta ut svängarna.

Ibland slirar det dock en aning i rullgruset och däcktjuten från det brittiska rockabilly-soundet vill inte alltid para sig med inslagen av stiltrogen metalcore. Helhetsintrycket: positivt om än med reservation för att det kan ändras i endera riktningen över tid.

Att Bristolbandet Turbowolf säger sig kategoriseras under genreepitetet Cobra Kai, tyder antingen på en störd föreställningsvärld i klass med goddag yxskaft eller så är det ett varningstecken. Cobra Kai var den karateskola Daniel LaRusso (Ralph Macchio) a.k.a. Karate Kid var elev på i filmen ”Karate Kid”.

Jag är trots allt, oavsett vad Cobra Kai hade för läroplan, inne på det sistnämnda; att vi har att göra med en kvartett smått tokiga britter att göra. Med en nästintill odefinierbar form av hybrid där rock utgör en lika solid som dominerande fond till vad som sedan blir genremodifierade uttrycksformer. Turbowolf omskrivs som det en flismaskin skulle spotta ur sig om man kastade i allt från Death From Above 1979, The Stooges, Les Savy Fav och White Zombie till ELO, Mr Bungle och Crystal Castles. En väldigt eldfängd blandning där indie-rockens psykedeliska melodier godmodigt samsas med post-punkens rårivna riffutfall och den syntstyrda rock’n’rollens sporadiska utfall landar i testosteronstinna rytminnovationer; som sammantaget trots allt utgör en relativt välbehaglig ljudupplevelse.

Turbowolfs medlemmar består enligt pressinformationen kort och gott av Andy på gitarr (och andra grejer), Chris (sång och andra grejer), Blake som spelar trummor (och andra grejer) och slutligen basisten Joe som självfallet inte bara spelar bas utan även ”andra grejer”. Denna combo har på sin fullängdsdebut hittat en balans mellan ett tungt sound, komplexa instrumentella infall och utflippade jampassager med gravt distade riff. Sammantaget kan Cobra Kai i Turbowolfs händer te sig hälsovådlig och under missbruk rent av livsfarlig, men britterna har gjort sin hemläxa och åstadkommer med precision en lyckad debut.