För ett par veckor sedan såg jag ett klistermärke föreställande Bitter Taste of Lifes logga på en lyktstolpe vid Stigbergstorget i Göteborg. Eftersom de fyra orden väldigt väl överensstämde med känslan jag hade i min kropp just då tog jag en bild på klistermärket, glömde bort att lägga upp den på Facebook vilket jag annars gärna gör, men namnet på vad jag åtminstone förutsatte var ett band stannade kvar i medvetandet.

Nu, en knapp månad senare dimper så bekräftelsen ned i brevlådan, Bitter Taste of Life är ett band, och för att bevisa det har de svettats fram den sex låtar och tolv minuter långa debuten ”Trapped in lies. Utan intro eller något finlir dundrar titelspåret igång med just titelraden, och sedan är hardcorefesten ett faktum. Eller hardcore och hardcore förresten, med tanke på hur nedstämt instrumenten ligger och hur gruffigt de båda vokalisterna sjunger är det egentligen minst lika mycket metal. Lite som ett Earth Crisis för 2010-talet, kanske?

Textmaterialet förefaller dock vara av klassiskt punksnitt med hård slagsida åt girighet, kapitalism och översitteri, och även om Bitter Taste of Life faktiskt har ett sound som är aningen svårt att sätta sig in i vid en första lyssning första gången är jag övertygad om att några av de sex spåren från ”Trapped in lies”, förr eller senare kommer bli stora live-allsångs-favoriter. Och med tanke på att de redan långt innan debut-EP:n släpptes turnérat Europa runt med storheter som Sworn Enemy och Death Before Dishonor bör framtiden se bländande ljus ut för sextetten från Östergötland.

Att recensera splitskivor är sällan det lättaste. Att dessutom göra det när det ena bandet bidrar med två spår och det andra med nio känns sju resor värre. Dock, när Gun Mob vevar igång sin ”The freat Dresden swindle” känns ojämlikheten helt naturlig, då det rör sig om en alldeles överjävligt brutal crust/grind av yppersta kvalitet. Med hyperpolitiska texter på ömsom tyska, ömsom engelska pulvriserar vokalissan Jeanette och hennes pistolmobb ner största delen av vårt moderna samhälle och hits som ”Brot und spiele” och ”Desperate but armed” kommer helt klart finna sin väg in i den hårdare fåran av undertecknads framtida dj-sets.

Och för att vara, åtminstone enligt bookleten, inspelat i bandets egen replokal är ljudbilden skrämmande fet och trumsoundet kan knappt ens beskrivas i ord. Gun Mob har helt enkelt lyckats med nästan allt, och det på Men - och det här gäller inte bara Gun Mob utan alla som envisas – att kalla sången för ”vokills” i lineupen är varken tufft eller stilistiskt snyggt, och leder verkligen inte tankarna till att rösten skulle vara stark nog att döda – det är bara urfånigt!

När det är dags för Pyramido att bidra med del av splitten står det plötsligt klart varför låtantalet skiljer sig så markant mellan de båda konstellationerna. Malmökvintetten visar sig nämligen röra sig i betydligt sumpigare träskmarker än de storstadskravaller Gun Mob just lämnat bakom sig. Tung, malande doom/sludge är var de båda spåren ”In sovereign contempt” och ”Our last days” handlar om, och Pyramido gör det med den äran.

Dock inte utan att drista sig till att dra upp på tempot emellanåt, vilket får sägas bidrar till att splitformatet i det här fallet känns i det närmaste perfekt avvägt får de båda, sinsemellan ganska olika, konstellationerna. Två nya trevliga bekantskaper på samma dag. Det är inte illa.