I år firar Pearl Jam tjugoårsjubileum. Bandet som bildades i Seattle ur resterna av Mother Love Bone och som 1991 släppte skivan som satte hela den så kallade grungevågen i rullning. Pearl Jam har aldrig splittrats. De har aldrig återförenats. Dom har bara funnits där i 20 år ständigt på turné och mer eller mindre regelbundet levererat högkvalitativ rockmusik.

Jag tittar på den nygjorda dokumentären av Cameron Crowe om bandet som helt kort heter ”PJ20” och som på ett unikt sätt speglar Pearl Jam inifrån. Crowe har följt bandet innan bandet ens fanns och har ett unikt perspektiv i filmen tack vare det långa tidsperspektivet. Dessutom har han rotat fram så mycket filmaterial som tagits på bandet både av bandet själva och arkivmaterial och kompletterat detta med ingående intervjuer med alla bandmedlemmar.

Fram växer bilden av ett av världens sista äkta rockband. Ett band som inte bara spelar för att dom vill utan för att de måste. Det finns en passion och äkthet i Pearl Jam som man aldrig ser nu för tiden. Och ingen har någonsin kunnat anklaga bandet för att ha sålt sig. Det finns ingen falskhet.

I och med succén med ”Ten” så hade bandet vägen öppen för det stora genombrottet vilket man också något motvilligt fick. Men priset blev några år av intensivt spelande och till slut blev myten om Pearl Jam och framför allt hela grungegrejen större än någonting annat i populärkulturen i mitten på 90-talet. Det var då det stora nejets tid, som bandet själva uttrycker det, inföll. Man tog strid mot biljettjätten Ticketmaster vilket resulterade stora problem med att komma ut på vägarna. Bandet slutade ge intervjuer och spelade in skivor som har enorma musikaliska kvaliteter men som knappast renderade hits som ”Jeremy” och ”Alive”. Och under åren har bandet tagit ställning för fri abort, Tibets befrielse och under 2000-talet mot Bush den yngre vilket ibland har orsakat tumult burop på spelningar när låten ”Bushleaguer” spelats. Men Pearl Jam skiter i det och fortsätter turnera och spela sin musik. Det är värt all beundran.

Och apropå skivor. Är man skivsamlare så måste Pearl Jam vara ett drömband. Till jul ger man ut vinylsjuor till fanklubbens medlemmar och det finns ett par hundra officiella liveskivor utgivna med inspelningar från världens alla hörn och alla med låtar från hela bandets karriär och med generös speltid. Pearl Jam kan spela i tre timmar om de känner för det.

Det är inte bara musiken som är tidlös. Sångaren Eddie Vedders röst har förmedlat hans texter som snarare kan liknas med poesi än med klassisk rocklyrik. Ständigt med ett blottat hjärta och med känslorna på ovansidan av huden och framförda med en intensitet som sällan skådats.

Pearl Jam är som sagt det sista äkta rockbandet som kan nämnas i samma andetag som till exempel Led Zeppelin eller The Who. Det står ganska klart efter att ha sett ”PJ20”. Och det visste jag egentligen redan.

Lyssna på soundtracket till ”PJ20” här.