Det viskande, svepande introt till inledande ”Drift” är ingen demonstration om vad som komma skall när man som oinvigd lyssnare ska försöka röna ut vad som döljer sig bakom namnet Fuck the Facts. Snart nog spottar, fräser och sliter sångerskan Melanie Mongeon och de ytterst begåvande instrumentalisterna i kvintetten ur sig den vansinnigaste grindcore jag kommit i kontakt med på bra länge.

Visst, det är inte direkt Sore Throats galna lofi-grind vi snackar om, men Fuck the Facts framstår inte heller som ett självklart val för fans av mer polerad dito, Det är alltså inte direkt Rotten Sound som ligger till grund för kanadensarnas inspiration. Nej, snarare upplever jag att influenserna hämtas en bra bit utifrån, och även om bandet väldigt sällan drar ner på farten hör jag spår av progressiv Tool-rock och sentida Pantera-sväng.

På åtta spår, utspridda över trettiofem minuter erbjuder Fuck the Facts – åtminstone inte utöver det experimentella, nittio sekunder långa titelspåret - inte särskilt många andhämtningspauser, och jag finner till och med mig själv skrivandes extra snabbt på tangentbordet i detta nu, i takt till Mathieu Vilandrés ursinniga smattrande på sina (förmodligen) hårt åtgångna trumskinn.

Egentligen tror jag att jag rent spontant till och med gillar plattan, men ungefär lika närvarande är känslan av att trettiofem minuters kontakt med Fuck the Facts räcker för resten av mitt musiklyssnande liv. Ett stadigt hantverk och ett tappert försök att tillföra något till den i övrigt ganska likriktade grindcoregenren har de lyckats med, men satt i ett större perspektiv erbjuder faktiskt inte ”Die miserable” särskilt mycket nytt under solen.

Muntergökarna från Gävle är tillbaka! Kvintetten firar höst med att släppa lös sitt nya minialbum ”Fasader” över – åtminstone som det ser ut i postboxen för tillfället – en på nya releaser svältfödd crustscen. Sju nya spår har de knåpat ihop, och med titlar som ”Klonsamhälle”, ”Död integritet” och ”Ny väg, fel riktning” är det ingen tvekan om att Passiv Dödshjälp står stadigt i samma emotionella fåra av scenen där bland andra Totalt Jävla Mörker behandlar samhällets motgångar på det enda sättet värt att ens testa, nämligen att ligga kvidande i fosterställning.

Musikaliskt sett bjuder Passiv Dödshjälp på en relativt skitig ljudbild toppad med mestadels ganska gäll skriksång, vilket förstärker känslan av att det är just punk och hardcore det handlar om, till skillnad från alltför många genrekollegor som sneglar mer och mer åt fläskig produktion och metalinfluenser. Magnus, Jimmy, Andreas, Peter och Joel manglar i och med ”Fasader” ner det mesta av konkurrensen i höst och till skillnad från ovanstående trettiofemminuterskollage känner jag att de tjugotvå minuter Passiv Dödshjälp erbjuder är långt ifrån tillräckligt.

Ett extra plus i kanten också för den fantastiska covern på åländska Tinners redan fantastiska arbetarklasshymn ”Döda din chef”. Jag trycker på play igen!