INFERNO FESTIVAL 2016

Att besöka Oslo under Inferno-veckan känns nästan för bra för att vara sant. Chansen för att stöta på någon musiker som man tidigare endast sett i skivkonvolut, zines etc. är hög (det är inte varje dag man sitter på McDonalds or ser Silenoz traska förbi utanför liksom), det finns ett bra utbud metalpubar (tips: Kniven!) som faktiskt spelar bra musik och inte bara kör Pantera och Guns n’ Roses kväll efter kväll, och om man ignorerar prisnivåerna i vårt kära grannland så finns de digert packade skivbutikerna Katakomben och Neseblod att botanisera i. Festivalen i sig är välorganiserad, välförtjänt sitt rykte och ligger centralt beläget mitt i Oslo, och i kvarteren runt omkring finns flera hak att släcka sin törst och stilla sin hunger på.

Festivalen är inne på 16:e året och återigen bjuds det på en stark och intressant line-up. Inferno har en kapacitet på cirka 1500 åskådare per dag och för att vara en festival i den storleken har de verkligen jobbat på att hitta starka headliners och viktiga nykomlingar. Många andra festivaler gör det lätt för sig genom att boka "turnerande" band och det resulterar ofta i att flertalet festivaler har väldigt likvärdiga bandbokningar. Inferno börjar med en klubbdag utspridd över olika spelställen.

Onsdag 23 mars
Gorguts (§ § §) öppnar med "Le Toit du Monde" från senaste fullängdaren "Coloured sands". Ljudet är perfekt och det märks att herrarna har tillbringat många timmar i replokalen då liret är prickfritt.

Fokus ligger på Luc Lemays kraftfulla sång och gitarrspel då resten av bandmedlemmarna inte utmärker sig något märkvärdigt förutom trummisen. Hade varit kul att beskåda John Longstreth från Origin bakom trummorna då hans insats på "Coloured sands" är briljerant men nytillskottet Patrice Hamelin (Beneath the Massacre och Cephalic Carnage) har gjort sin hemläxa - både smattret och de progessiva partierna framförs med bravur.

Vi bjuds på en handfull låtar men att bandet valt att ignorera de två första plattorna "Considered dead" och "Erosion of sanity" är ett stort minus, det äldsta vi får beskåda är "From wisdom to hate". För mycket progg och för lite döds! Det är lite som att gå och se Opeth på en festival. Med 45 minuters speltid hinner konserten bara börja innan bandet går av scen. (Martin Schönherr)

Strax efter midnatt går Exodus (§ § § §) på och river stället. Steve "Zetro" Souza är sedan två tillbaka i bandet och det är svårt att ta fel på karlns aggressiva och halvbräkiga sång. Bandet har hittat tillbaks till sina rötter och mer thrash metal än så här blir det inte.

Gary Holt är fullt upptagen med Slayer så han är temporärt ersatt av Kragen Lum (Heathen) men det har ingen som helst påverkan på musiken då hela setet sitter som knytnäven i ansiktet. Det är tight, hårt och setlistan har valts med yttersta noggrannhet. När klassiker som "A lesson in violence", "Bonded by blood" och "And then there were none" spelas blir det mosh och allsång - det är en fröjd att se så många patchfyllda västar i publiken. (Martin Schönherr)

 

Torsdag 24 mars

De polska death metal-veteranerna Vader (§ § § §) är ett pålitligt gäng. Man vet vad man får och det man får är ett massivt sönderbankat och svettigt köttstycke med brunsås och potatis. Mättande och gott men inte nyskapande, vilket det inte måste vara för att undertecknad ska trivas.

Gitarristen Marek Pająk är så taggad att han troligen skulle kunna spela alla solon dubbelt så snabbt än vad han redan gör, men lyckligtvis är han och resten av bandet samspelta. Bland annat får vi höra “Triumph of death” från fjolårets platta ”Tibi Et Igni” och som avslut på konserten - slagdängan “Helleluyah!!! (God is Dead)”.  (Åsa Hagström)

Flitigt turnerande Marduk (§ § § §) är en pålitlig black metal-legion, och föga förvånande är de lika stabila som de varit de senaste gångerna jag har sett dem. Det är bra, men jag kan ändå inte undgå att tänka att det vore jäkligt kittlande om de gjort något oväntat live utöver att byta ut några låtar i setlisten. Men å andra sidan är Marduk inte den typen av band, och det är ärligt talat aldrig fel med låtar som “Slay the nazarene” eller “Cloven hoof”. (Åsa Hagström)
 

Dödsgrindarna Cattle Decapitation (§ § §) från Kalifornien i USA bildades för tjugo år sedan och med sig i bagaget har dom inte mindre än sju fullängdare och några EP-skivor. Bandet har aldrig riktigt fångat min uppmärksamhet på platta men senast jag bevittnade denna konstellation för dryga nio år sedan var det över förväntan så mina förhoppningar är höga inför kvällens konsert.

Bandet öppnar med "Manufactured extinct" från nya albumet "The anthropocene extinction" och det är mangel från början till slut. Bandmedlemmarnas spelskicklighet imponerar och vokalisten Travis Ryans variation mellan mörkt gurgel och grissång gör Cattle Decapitation ännu mer brutala live än på skiva. (Martin Schönherr)

Imorgon fortsätter rapporteringen från Inferno Festival med bedömningar av bland andra Mayhem, Suffocation och Sodoms härjningar. Missa inte det!