Tjugofyra år som band och med tio fullängdsalbum i relativt tät följd sedan debuten ”Once sent from the golden hall” har Amon Amarth utan att få det stora erkännandet blivit en institution inom svensk exportduglig musik. Stockholmarnas Iron Maiden-döds har framförallt fått ett stort fäste i Tyskland, där vikingaspex ses lite mer exotiskt än här hemma i Sverige.

Tillsammans med Unleashed har Amon Amarth intagit rollen som återberättare av forntidens traditioner och livsöden. På ”Jomsviking” growlar Johan Hegg om jomsvikingar, vilka höll till i nuvarande nordvästra Polen på 900- och 1000-talet. Liksom de flesta sagor om tiden före Nordens kristnande innehåller ”Jomsvikingasagan” kamper, martyrer, borgar och oerhört mycket blod.

Musikaliskt är ”Jomsviking” med Amon Amarth-mått en snäll skiva. Produktionen är mer traditionell heavy metal än tidigare. Om det är Fredrik Anderssons frånvaro som påverkar resultatet är svårbedömt. För skivan inlånade Tobias Gustafsson (Cut Up, ex-Vomitory) utför en helt klart godkänd insats bakom trummorna men den där elektriska känslan som Andersson tillsammans med Johan Söderberg (gitarr), Olavi Mikkonen (gitarr) och Ted Lundström (bas) tidigare fick till infinner sig i stort sett inte alls.

”First kill” inleder piggt, ”Wanderer” är ett välsnidat melodibygge och ”On a sea of blood” vaktar de element som kännetecknar Amon Amarths styrkor. Trots de mer öppna arrangemangen tas aldrig chansen att klämma in en hymn att komma ihåg. Att säga att den välsmorda maskinen hackar och ser sitt sista öde är att ta i överkant, men 2016 års Amon Amarth känns alldeles för ofokuserat. Och den lite väl tyskflörtiga duetten med Doro Pesch i ”A dream that cannot lie” kunde ni väl ha besparat oss?