Franska skivbolaget Season of Mist är på krigsstigen ser det ut som. Påståendet grundar sig på det faktum att man under senare tid knutit till sig en hel del intressanta namn som andra lite större aktörer kanske inte riktigt sett eller vågat satsa på. Ett exempel på detta är ”Unortheta”, en debutplatta från ett band vars medlemmar redan är upptagna med andra projekt och vars konstnärliga kvalitéer lyser starkare än de kommersiella. Detta ger naturligtvis pluspoäng på bolagets kreddighetskonto och, om det vill sig väl, även vid bokslut när den tiden kommer. Nu ska ni dock inte tro att det här är hur knepigt som helst, för det är det inte, men det är ändå kul att det satsas på lite mer säregna skivor då det är en viktig del av syftet med en alternativ etikett, eller hur?

För mig som under senare år imponerats av den kvalitét och kreativitet som smugit sig fram ur en liten men i allra högsta grad levande scen på Island är detta släpp ett i raden av positiva överraskningar och det känns bara helt naturligt att vissa av de musiker som bevisat sig bemästra en mer renodlad form av black metal nu söker sig vidare till mer okända vatten. ”Unortheta” är alltså inget utpräglat svartmetallalbum utan kan istället betraktas som ett steg vidare mot ett mer genrebefriat uttryck. Rörelsen mot det outforskade är något försiktig, men ändå hörbar, och får till följd att musiken hamnar i fokus på ett annat sätt än när den har en tydlig ram att fylla och passas in i.

Att sakna konventionella kvalitetsmarkörer gör därför låtarna något mer sårbara och för de sju spår som förevigats här upplever jag att frigörelsen från det beprövade får både positiva och i viss mån negativa konsekvenser.

Till det positiva hör den utforskande ambitionen. Detta ger albumet ett eget rum med nya intryck att bearbeta vilket resulterar i något som inte riktigt hörts förut även om likheter med andra experimentella band ändå kan skönjas. Det hörs vart man kommer ifrån men också vad man vill testa på. Om man skulle våga sig på en beskrivning av hur det låter så kan ni tänka er en fusion av atmosfär á la post-rock/shoegaze black-metal och tyngden från progressiv death metal. Arrangemangen arbetar mycket med kontraster mellan det luftiga och melankoliskt vackra och det kompakta och intensivt tunga.

Därför ger den grymma omslagskonsten, signerad Zbigniew Bielak (Watain, Ghost) också en mycket passande beskrivning av innehållet.  Band som nämns som referenser och inspiration är bland andra Goreguts och Deathspell Omega vilket ger en ganska bra hint om vad isländarna eftersträvar. Likvärdiga höjder av musikalisk briljans som dessa namn skapat finner jag dock ännu inte hos Zhrine och här kommer vi till det som jag saknar på denna i övrigt imponerande debut; tyngd och mörker. Det känns som att det som ”Unortheta” vunnit på att distansera sig från svartmetallscenen skett lite på bekostnad av dessa bitar. Kanske är det en orättvis bedömning men jag hade hoppats på lite mer motstånd i tillgänglighet och lite mer tyngd och svärta i kontrasterna. Som debut betraktad är detta ändå riktigt jäkla bra, och jag kan varmt rekommendera skivan till alla som gillar välspelad och progressiv musik iförd sorgemantel.