Om någon dristar sig till åsikten att metalcore-grytan kokat torrt och det råder fullständig idétorka inom genren är det inte bara elakt och orättvist, det är dessutom något jag känner mig nödgad att hålla med om. Londonbaserade Counting Days har på ett för genren konstruktivt sätt tagit intryck av stilgrepp som stavas hardcore-punk, thrash- och heavy metal, vilket ger dem en viss fördel i konkurrensen.

Debutfullängdaren ”Liberation sounds”, som spelats in i Studio Fredman i Göteborg tillsammans med Fredrik Nordström, kan i många stycken ses som en förlängning av medlemmarnas före detta eller parallella band: TRC, Hights, Rough Hands och Last Witness. Inom ramen för Counting Days koncept lyfter Thom Debaere (sång), Charlie Wilson (gitarr), Alex Dench (bas/sång) och Lasselle Lewis (trummor) upp en i grunden daterad metalcore till något som trots allt låter intressant.

Det tunga soundet med hårt ansatta trummor och breakdowns som försätter kontinentalplattori ohejdade vågrörelser omhuldas med aggressiva, om än välformulerade, rytmfigurer och oväxlande rytmer och takter där även d-takten får spela en påfallande stor roll. Genom att krydda genren med annat än gäspframtvingande passusar med insmickrande finsång och low-key-arrangemang förvärvar Counting Days ett visst mått av respekt.

De melodiska inslagen hålls med fast övertygelse tillbaks men sticker ut i främst det instrumentella spåret ”The vines” samt under sista delen av ”Reunion”. Genom Studio Fredman kom Counting Days i kontakt med sångaren Tomas ”Tompa” Lindberg (Lock Up, At The Gates) som på plattans nionde spår, ”Sands in time”, gör ett välkommet gästspel.

Thom Debaere har en röst som är hård som granit och kraftfull som en kärnreaktor - helt i enlighet med vad musik med hardcore, metalcore, thrash och punk som ingredienser kräver. Men som egensinnig och/eller särpräglad vokalist gör Thom dessvärre inget större intryck. Till skillnad från andra brittiska metalcoreband av god eller medelgod kvalité, dit Bring Me the Horizon, Asking Alexandria och Your Demise hör, visar Counting Days en viss antydan till stilbrott och till och med innovation. Förvissningen i aggression och brutalitet kvartetten genomgående förmedlar, och vilket Charlie Wilson genom sin gitarr går i bräschen för,tar sig förvånansvärt väl ut i britternas hybridformulerade metalcore-tappning.

Med ”Liberated sounds” tar Counting Days ett målmedvetet, om än försiktigt, steg i en riktning för att skapa något eget inom en i övrigt tämligen blodfattig genre. På framtida utgåvor lär förhoppningsvis pulsen öka och blodomloppet utvidgas ytterligare.