Endast 15 minuter efter att biljetterna till 10-årsjubileumskonserterna för "Somewhere along the highway" (2006) låg ute till försäljning, kom nyheten att ett nytt Cult of Luna-album skulle släppas. Var inte det lite tätt? Efter turnerandet med "Vertikal" (2013) var klart sades det att bandet skulle gå i någon slags dvala. Mycket vila blev det inte; turnéer, festivalspelningar och uppenbarligen även skivinspelning har hunnits med (då nämner jag inte ens Johannes Perssons senaste sidoprojekt Riwen som släppte skiva 2015).

Den största skillnaden mot “Vertikal” (2013) och faktiskt allt annat som bandet producerat sen de bildades är att de har rekryterat amerikanska sångerskan Julie Christmas som står för merparten av sången med sin vackra och mestadels rena stämma. Det är väldigt rent och snyggt, nästan lite för snyggt. Vid några tillfällen pressar hon rösten förbi och utanför sitt bekväma röstomfång, välkomnat men resultatet är inte alltid optimalt.

Julies röst känns emellanåt dåligt integrerad i helheten, nästan påklistrade sent i processen. Kan ha med mixen att göra, hennes röst ligger tydligt ovanpå allt annat. Det kanske är vanan av att höra Johannes röst, eller att Julias diskantrika och ljusa röst kontrasterar så mycket mot resten.100 procent passform är det inte.

Tidigare har det varit väldigt stora musikaliska steg mellan bandets album och det förvånar mig att jag uppfattar att “Mariner” ligger så pass nära “Vertikal”. Samtidigt känns det som att de hämtat upp en del element sina tidiga album. Delar som jag tyckte att de lite för lättvindigt övergav mellan ”The beyond” (2003) och ”Salvation” (2004), ett brötigt sound som jag fortfarande uppskattar. Jag hyllade bandet när de anammade att sju musiker kan spela sju olika saker, nu uppskattar jag igen det motsatta när alla går ihop till en gemensam gigantisk stenkross igen.

En annan stor skillnad är att det är väldigt mycket som hängs upp på sången, eller det omvända: de instrumentala delarna är mindre framträdande på “Mariner”.Innan jag fick möjlighet att lyssna på skivan hann jag läsa ett Facebook-inlägg från Johannes Persson där han bland annat ger utlopp för sin oro att detta skulle vara Cult of Lunas “Lulu” (en referens till ett mindre lyckat samarbete mellan Metallica och Lou Reed som resulterade i albumet “Lulu”, så misslyckad att Metallica som aldrig har gjort sig kända för att ha någon självdistans skämtade om att spela en låt från skivan under Stockholm Fields (http://www.slavestate.se/?e=2473)).

Han kan ha rätt, och jag hoppas att han har det. Detta är inte bandets bästa skiva. Därmed inte sagt att detta är en dålig skiva, det är nog bara omöjligt att ha rimliga förväntningar på ett band med denna pedigree. Skulle detta vara deras karriärmässiga lågvattenmärke har de inget att skämmas för. Jag är övertygad om att skivan med tiden kommer att växa och att jag kommer att få äta upp den låga betygssättningen.